Landdjuren - Våra Vänner på Land


Bärfis|Läderbagge|Igelkott|Skogstordyvel|Källargråsugga
Svart skogssnigel|Ettermyra|Ängsgräshoppa




Bärfis (olycoris baccarum) art inom ordningen skinnbaggar


Uppbyggnad: Den vanliga bärfisen är 10 - 12 mm lång. Den känns lätt igen på de vitringlade antennerna, den håriga ovansidan och den rödbruna färgen.

Fortplantning: Äggen läggs i juni i små grupper på blad. Äggen vaktas sedan väldigt noga av honan. Bärfisen övervintrar sedan som fullbildad.

Skydd mot fiender: Bärfisen har ett försvar som det inte är många som klarar av. Om den skulle bli anfallen, uppäten eller biten i, avger den ett illasmakande och illaluktande sekret. Detta sekret kan man ibland finna på bär och frukter, d v s "bärfissmaken". Därigenom kommer också namnet bärfis.

Föda: För det mesta förekommer bärfisen på gräs, örter, träd och buskar, där den även äter. Det kan dock hända att den ger sig på fjärils- och skalbaggslarver.

Tillbaks till toppen!




Läderbagge (Broscus cephalotes) Art inom skalbaggar.


Uppbyggnad: Just uppbyggnaden av munnens delar är karaktäristiskt för skalbaggar. T ex starka hårda överkäkar som bildar en sax och mjuka underkäkar som bildar ett säte för ett par ledade utskott med bl a sinnesorgan. Mellankroppen är uppdelad i tre segment; det främsta, prothorax, är fritt rörligt mot de båda bakre; dess ryggparti bildar en halssköld. De båda bakre segmenten är fast förenade och täcks nästan helt av vingarna, vilka endast lämnar en liten trekant bakom halsskölden, skutellen, synlig. Vid det sista segmentet är bakkroppen fastvuxen i hela sin bredd.

Fortplantning: Normalt har skalbaggarna en könlig fortplantning, d v s att honan bär på ägg som inte kan utvecklas utan att det har blivit befruktat av hanens sädesceller. Men det finns även fall där det har skett partenogenes (jungfrufödsel), då även obefruktade ägg har utvecklats. Som larver håller de sig väl dolda och påträffas bl a i markskiktet, i stubbar och virke, mellan barken och veden i träd samt i svampar och andra växtdelar. De förpuppas sedan i jorden där dom för tillfället råkar befinna sig, men puppan blir inte riktigt som en fjärils utan den är tunn och hårt åtsittande runt hela kroppen.

Skydd mot fiender: Många skalbaggar har ett hårt skal, men detta hjälper inte alltid. Ibland måste de ta till andra tekniker. Just den här skalbaggen har en teknik, att istället för att springa så lägger den sig ner på marken och spelar död. Ibland fungerar det, ibland inte.

Föda: Skalbaggen lever på myror och andra små djur som lever på marken.

Föda för: Igelkotten är ett av de större djur som äter dessa skalbaggar.

Tillbaks till toppen!




Igelkott (Erina_ceus europa_eus)


Uppbyggnad: Igelkotten är en ganska liten krabat som vid vuxen ålder brukar väga mellan 0,5 kg - 1,5 kg. Den undre delen av kroppen samt huvudet är täckt av ljusgrå hår. Om man tittar närmare på huvudet ser man att öronen är runda, ögonen små och svarta, en spetsig nos samt händer och fötter som ser ut som björnens ramar med fem tår/fingrar.

Fortplantning: Den föds inte med taggar, de ligger inuti ungens hud för att inte skada mamman vid förlossningen. Men efter bara några timmar skjuter små vita taggar ut ur ungen. Efter några dagar är taggarna 3 mm. Taggarna styvnar faktiskt inte förrän efter fyra veckor och ögonen växer inte ut förrän efter två veckor.

Skydd mot fiender: Igelkotten har ju sina taggar att skydda sig med. När den känner sig hotad så rullar den ihop sig till en boll med taggar åt alla håll. Tyvärr hjälper detta inte mot människor när dom kommer med sina bilar.

Föda: Sniglar, maskar, skalbaggar, insekter, ägg, grodor, frukt, köttbullar, mockatårta, ormar, bär och liknande. Igelkotten jagar helst på natten. På en natt kan en fullvuxen igelkott sätta i sig hela 200 - 300 g föda.

Föda åt: Som vi alla vet är människan, med sina bilar och stora maskiner, ett stort hot mot igelkotten. Många naturliga fiender har inte igelkotten, men det finns. Räven är en av dem.

Tillbaks till toppen!




Skogstordyvel (Geotrupes stercorus)Inom ordningen skalbaggar.


Uppbyggnad: För skogstordyveln är luktsinnet väldigt viktigt, därför har deras antenner fått större yta genom att de bildar klubbor i spetsen. Kroppen är klumpig och starkt välvd.
10-16 mm lång

Fortplantning: När en skogstordyvel hittar spillning gräver den en lodrät gång, vilken har flera sidokammare. Tordyveln lägger in spillningen i gången och i kammarna läggs äggen. Larverna lever sedan av spillningen.

Föda: Skogstordyveln lever dels av rutten svamp, men framförallt av spillning från större djur.

Föda för: Igelkotten är ju ett självklart djur som lever av tordyvlar.

Tillbaks till toppen!





Källargråsugga (Porcellio scaber)inom ordningen Isopoda.


Uppbyggnad: Källargråsuggan kan bli ca 17 mm lång, ovansidan är aningen välvd och bepansrad. Den har långa antenner med tvåledat gissel. Dom andas med trakéer (egentligen pseudotrakéer) som liknar insekternas och sitter i de bakre benen.

Fortplantning: Gråsuggan fortplantar sig med könlös befruktning, jungfrufödelse. Därför är det ganska ovanligt med hannar hos gråsuggorna.

Föda: Födan utgörs av multnat växtmaterial, och gråsuggorna har en viktig roll i naturens kretslopp, Allra bäst tycker dom om löv som innehåller mycket kväve och lite svårnedbrytbara ämnen.

Föda för: Grodor är ganska förtjusta i att äta grusuggor.

Tillbaks till toppen!




Svart skogssnigel (Aion ater)(ater=svart)


Uppbyggnad: Snigeln är ca 90 - 120 mm lång. Den är mestadels svart eller grå, men kan även förekomma som brun eller vit, vilket är ytterst sällsamt. Sniglarna är hermafroditer, d v s dom är två königa. Andningsöppningen sitter precis framför mantelns mitt.

Fortplantning: Äggen som snigeln lägger är ca 4x5 mm, ogenomskinliga. Äggen läggs i klumpar på 20-30 stycken. Äggen eller de små ungarna övervintrar medan de vuxna sniglarna dör.

Föda: Den svarta skogssnigeln lever mestadels av svamp, men äter det mesta främst gröna växter.
Föda för: Snigeln som är ett stort rovdjur äter även sniglar som dessa.

Tillbaks till toppen!




Ettermyra, Rödmyra (Myrmica rubra)


Uppbyggnad: Arbetare 3,5 - 5 mm, drottningen 4,5 - 7 mm, hane 4,5 - 5,5 mm. Myran är orangegul och långsam i rörelserna, bor i jorden, trästubbar, under omkullfallna träd och grenar. Myrorna visar prov på en samhällsbildning på hög nivå med ett utvecklat socialt liv. I myrsamhället förekommer tre slags individer: honor (kraftigt byggda med brett huvud), hanar (med smalare bakkropp) samt arbetare (sterila honor, som är mindre än övriga honor). Hanarna och de utvecklade honorna har vingar och kallas flygmyror.

Fortplantning: Myrhonan lägger de äggen som sedan utvecklas till larver. Detta kan först ske efter svärmningen som sker i juni-juli. Efter svärmningen, då parningen sker, biter arbetarna av honornas vingar och dödar hanarna.

Skydd mot fiender: Lever för det mesta under jorden, men om man skulle trampa eller sitta i deras bo kommer dom fram och blir väldigt aggressiva. Dom sticks med en gadd i bakkroppen.

Föda: Lever av honungsdaggen från bladlöss. Växtdelar.

Föda för: Myrorna i Sverige äts främst av skalbaggar. En del av dessa lever trots allt i symbios med myrorna.

Tillbaks till toppen!




Ängsgräshoppa (Omocestus viridulus)


Uppbyggnad: Ängsgräshoppan är ganska färgglad. De har stort huvud med bitmun, fyra vingar och det bakersta benparet utvecklat till hoppben. Under sommaren präglar de gräsmarkerna med sin sång. De frambringar sina läten genom att gnida en rad taggar på baklårens insida mot ribbor på framvingarna. Att alstra ljud på detta sätt kallas stridulation. Gräshoppornas hörselorgan sitter på bakkroppens första segment.

Föda: Gräshopporna lever mest på stäpp- och ängsmark där det finns växtdelar för dem att äta.

Föda för: Det är många kräldjur och groddjur som äter gräshoppor, men även fåglar som blåkråkan och tornfalken.

Tillbaks till toppen!





Försättsblad

Område

Miljö

Vatten djur & växter

> Land djur & växter

Näringsväv

Kretslopp och Flöden

Möjliga scenarier

Källförteckning